Gå direkt till innehåll

Brucellos hos hund

Brucella canis

Hund

Brucellos hos hund, orsakat av Brucella canis, är en ovanlig sjukdom i Sverige. Det första fallet påvisades 2011. Infekterade vuxna hundar visar framför allt reproduktionsstörningar men även andra sjukdomstecken förekommer.

Anmälningspliktig :

Ja

Epizooti :

Nej

Zoonos :

Ja

Anmälningsplikt

Till skillnad från brucellos hos livsmedelsproducerande djur lyder Brucella canis hos hund inte under epizootilagen. Brucellos hos hund är dock en anmälningspliktig diagnos (SJVFS 2021:10, kod 4 00 040).

Förekomst och smitta

Brucellos hos hund påvisades första gången i Sverige år 2011. Förekomsten av infektionen i Sverige är okänd, men det ett fåtal fall som anmäls årligen. Sjukdomen förekommer i flera europeiska länder, och infekterade hundar kan föras in i Sverige och sedan sprida sjukdomen vidare till andra hundar i landet. Hur vanligt förekommande infektionen är i Europa och andra världsdelar är inte klarlagt, men det finns tecken på att infektionen ökar. B. canis är ett zoonotiskt agens, men infekterar primärt hunddjur.

Agens och smittvägar

Brucellabakterier är små gramnegativa, kockoida stavar. Flera olika arter som infekterar olika djurslag finns. Hund infekteras av B. canis, även om B. abortus, B. melitensis och B. suis sporadiskt har isolerats vid aborter hos hund i de länder där dessa infektioner förekommer.

Infekterade hundar kan bära på smitta utan att själva visa tecken på sjukdom. Hanhundar utsöndrar bakterier främst med sperma och tikar med vaginalt sekret, särskilt efter abort och under löp. Bakteriuri ses hos båda könen, men det är oklart vilken mängd urin som krävs för att infektera en annan hund. Utsöndring av bakterien kan ske med alla kroppsvätskor. Parning och artificiell insemination är en viktig smittspridningsväg, bakterien kan penetrera intakta slemhinnor. Smittspridning via aborterat material eller flytningar är också vanligt.

Sjukdomen kan även smitta via kontaminerad utrustning eller via blodtransfusion. I flytningar efter en abort kan mycket stora mängder av bakterien utsöndras i flera veckor. Bakteriemi utvecklas ungefär tre veckor efter infektion och kvarstår oftast i minst sex månader. Bakterien kan vila latent i vävnader och reaktiveras i samband med till exempel stress, löp och dräktighet. Bakteriemin kan återkomma intermittent under flera år. Utsöndring av bakterien från ett infekterat djur kan ske även i avsaknad av påvisbara bakterier i blodet.

Överlevnadstid av B. canis utanför värddjuret beror på temperatur, pH, solljus, närvaro av andra mikroorganismer och andra faktorer. Bakterien inaktiveras av flertalet desinfektionsmedel, miljösanering av till exempel ett hundstall är alltså möjligt, såvida inte återsmitta sker kontinuerligt.

Zoonosaspekt

B. canis är, liksom övriga arter av Brucella, en zoonos. Infektioner hos laboratoriepersonal, djurhälsopersonal och djurägare har rapporterats. Infektion av Brucella canis hos människa har aldrig rapporterats i Sverige.

Information om brucellos hos människa finns på Folkhälsomyndighetens webbplats.

Patogenes och kliniska symtom

Hos tik är abort under de två sista dräktighetsveckorna, med vaginala flytningar i upp till sex veckor de mest typiska symtomen. Tidig resorption och dödfödslar, eventuellt med några levande svagfödda valpar i kullen kan också ses. Det bör observeras  att löpcykeln oftast inte påverkas, och att en kroniskt infekterad tik kan få normala kullar efter ett första aborttillfälle trots att bakterien fortfarande utsöndras.
Hos hanhund utgör epididymit, orchit och skrotumdermatit de mest typiska symtomen.

Hos foster och neonatala valpar är dödligheten hög, men vuxna hundar har en låg mortalitet. Överlevande valpar som infekterats av tiken blir bärare in i vuxen ålder. Sjukdomstecken som inte är relaterade till reproduktionsorganen innefattar lymfadenit, diskospondylit och kronisk uveit.

Diagnos

Serologi

Det finns flera olika metoder för att analysera antikroppar mot B. canis. Känsligheten hos de olika metoderna varierar beroende på om hunden befinner sig i ett akut eller kroniskt infektionsstadium. Antikroppstester är vanligen negativa upp till fyra veckor efter infektionstillfället och först åtta till tolv veckor efter infektion kan man räkna med ett mätbart serologiskt svar hos ett infekterat djur. Infekterade hundar förblir ofta serologiskt positiva i flera månader, även i frånvaro av bakteriemi.

Antibiotikabehandling före provtagning kan leda till falskt negativa provresultat. Låga antikroppsmängder kan också föreligga vid kronisk infektion. Tikar provtas företrädelsevis under löp, dräktighet eller i samband med en abort, då sannolikheten för påvisande av positiv antikroppstiter är högre. Positiva prover bör alltid försöka konfirmeras genom odling av bakterien. Hos kroniskt infekterade hundar, som är serologiskt positiva, är det dock endast hos ett fåtal där bakterien kan isoleras vid odling eller med PCR. Provtagning bör ske minst två gånger med fyra till sex veckors mellanrum om odlingen blir negativ vid första försöket. Detta gäller även vid  smittspårning.

Serologisk undersökning efterfrågas av en del länder som rutin i samband med export/import.

Odling

Definitiv diagnos ställs genom isolering av bakterien B. canis från hunden. Specifik frågeställning krävs. Laboratoriet ska kontaktas innan material för odling skickas in till SVA. Odling av Brucella spp. sker på säkerhetslaboratorium för smittfarligt material på grund av smittrisken för laboratoriepersonalen. Odlingen kan ta olika lång tid beroende på vilket provmaterial som ska undersökas. Vid blododling tar det tre till fyra veckor innan negativt provsvar kan ges. För annat material såsom foster/placenta, vaginalprov, spermaprov och urinprov tar det en, upp till två veckor innan negativt provsvar kan ges. Vid misstänkt växt av brucellabakterier kan det ta ytterligare någon vecka innan en definitiv bedömning kan göras och slutsvar fås. Odlingen utförs på specialmedium.

B. canis utsöndras intermittent och ett negativt odlingsresultat utesluter inte att en hund är infekterad. Antibiotikabehandling kan bidra till ett falskt negativt resultat.

Behandling

Behandling med antibiotika avråds från i de flesta fall och alltid om syftet är att eliminera infektionen. En rad olika antibiotikakombinationer har prövats men ingen behandling har visats leda till elimination av B. canis från infekterade hundar. Bakgrunden till detta ligger i bakteriens intracellulära natur, vilket gör bakterien svåråtkomlig för antibiotika.

En hund med påvisad smitta behöver hanteras på ett sätt så att risken för smitta till andra hundar och till människor blir så låg som möjligt. Avlivning av infekterad hund är det enda som helt eliminerar risken för smittspridning till andra hundar och till människor. Denna åtgärd kan vara motiverad i enskilda fall. Kastration och kontaktisolering är andra åtgärder som minskar risken för smittoöverföring. Smittspårning och sanering av lokaler där hunden har vistats är åtgärder som minskar risken för smittoöverföring. Eftersom det är svårt att säkert kunna påvisa att en hundgrupp blivit fri från B. canis, får introduktion av smittan i en kennel mycket allvarliga konsekvenser för den drabbade uppfödaren.

Förebyggande åtgärder

Provtagning av utländska avelshundar innan parning med eller insemination av svenska hundar är viktigt för att minskar risken för införsel av Brucella canis. Även sällskapshundar som inte ska användas i avel kan utgöra en smittrisk. Provtagning innan import av sällskapshundar från områden där Brucella canis förekommer också vara av betydelse för att minska införseln av infektionen till landet. Jordbruksverket kan i dagsläget inte ställa krav på provtagning vid import av hundar

Eftersom diagnostiken är komplicerad kan upprepad provtagning behövas.

Beställ SVA:s analys

Brucella canis, antikroppar (RSAT)

Har du frågor eller är du orolig för ditt djur?

Tala med din behandlande veterinär om du har frågor om ditt djur. Om djuret är sjukt är det viktigt att du snabbt kontaktar en veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara.

Förekomst och smitta

Brucellos hos hund påvisades första gången i Sverige 2011. Infektionen är ovanlig i Sverige, men hur många hundar som är smittade vet man inte. Hur vanligt förekommande infektionen är i Europa och andra världsdelar är inte klarlagt.

Infektionen drabbar främst hundar, men även människa kan smittas.

Smittade hundar kan sprida bakterien vidare utan att själva visa tecken på sjukdom. Infektionen betraktas som livslång, det vill säga en hund som infekterats kan utgöra en smittorisk för andra hundar och för människor resten av livet.

Hundar smittas då de får i sig bakterien från andra hundars flytningar, sperma eller urin, genom munnen, nosen och vid parning eller insemination. Aborterade foster, moderkaka, flytningar och sperma utgör en stor smittrisk, men alla kroppsvätskor kan innehålla bakterien. Vissa hundar utsöndrar bakterien en kortare tid, medan andra kan fortsätta utsöndra bakterien i hela sitt liv.

Bakterien kan överleva en tid i omgivningen utanför hunden, men exakt hur länge beror på flera olika faktorer, t.ex. solljus, pH-värde och vilken typ av material som bakterien finns på eller i. Den är känslig för de flesta vanliga rengörings- och desinfektionsmedel. Om infekterade hundar finns kvar i en sanerad miljö, till exempel en kennel, kan återsmitta ske trots korrekt rengöring.

Symtomtecken

De mest typiska sjukdomstecknen hos tikar är att de aborterar sina foster i sen dräktighet, eller att de inte blir dräktiga trots parning. De kan ha flytningar flera veckor efter abort och dessa flytningar innehåller stora mängder bakterier. Trots infektionen fortsätter de att löpa som vanligt. Hos hanhundar kan infektionen leda till sjukdom i testiklar eller bitestiklar, vilket kan leda till sterilitet.

Nyfödda valpar och foster kan dö, om de smittas av infektionen via sin mamma. Överlevande valpar kan bära med sig smittan in i vuxen ålder. Det är ovanligt att vuxna hundar dör av infektionen.

Vuxna hundar som inte används i avel kan visa diffusa tecken på sjukdom, eller inga symtom alls. Förstorade lymfknutor, ryggsmärta och ögonproblem kan ses.

Diagnos

Det finns andra sjukdomstillstånd hos hund som orsakar liknande sjukdomstecken. Det kan vara svårt att påvisa infektion av Brucella canis hos hund och därför kan flera prover och/eller upprepad provtagning behövas. Blodprover tas för att leta efter antikroppar mot bakterien, eller efter själva bakterien. Bakterien kan också odlas fram från flytningar, foster, blod och olika organprover. 

Det finns ingen behandling som säkert kan eliminera bakterien. Behandling med antibiotika gör inte att hunden blir frisk från sjukdomen och hunden kan drabbas av återfall efter avslutad kur.

En hund med påvisad smitta behöver hanteras på ett sätt så att risken för spridning till andra hundar och till människor blir så låg som möjligt. Avlivning är det enda som helt eliminerar risken för smittspridning och denna åtgärd kan vara befogad i vissa fall. Kastration och att hålla hunden avskild från andra hundar är andra åtgärder som minskar risken för smitta.

En infekterad hund bör inte användas i avel, eftersom parning är den huvudsakliga smittvägen.

Förebyggande åtgärder

Den absolut viktigaste förebyggande åtgärden är noggrann kontroll av avelshundar eller sperma som tas in från andra länder samt stor försiktighet då svenska hundar paras med utländska hundar. Kontroll av importerade hundar kan också minska risken för smitta.

Vanliga frågor och svar

Hitta på denna sida